onsdag 15 maj 2013

Korsbandsskador

Tidigt på det glada 90-talet, närmare bestämt 1992, så hoppade jag gärna omkring på ett ben... med det andra benet placerat bakom nacken. Ju rakare jag stod upp på det sättet desto bättre, tänkte jag.

En gång på Korfu i byn Pelekas när jag var full som en kastrull så slängde jag som vanligt upp benet och rätade på ryggen så jag blev lika raklång som dyngrak. Då hördes en skarp smäll intill örat; den var så kraftig att det gjorde ont i örat och det tog några sekunder innan jag förstod att det var högerknät som jag hade bakom nacken som var upphovet till ljudet. Där och då förstod jag inte mer än att knät blev svajigt och ostadigt. Jag fixade därför stödbandage och haltade i någon/några månader innan jag byggt tillräckligt med muskler för att vara mer stabil.

Då och då, med några års mellanrum, skadade jag högerknät mer eller mindre allvarligt och haltade några veckor efter varje gång. Oftast skedde det i samband med sidförflyttningar när jag spelade tennis. En gång skedde det på en motorcrosscykel i skogen och jag blev nästan orörlig i en månad. Som tur var skedde det i samband med att jag bytte jobb och hade lagom mycket karantäntid. Först ytterligare fem år efter MC-olyckan vred jag knät så illa på tennisbanan att jag åkte in till akuten där de kunde konstatera att främre korsbandet var av. Lite senare visade magnetröntgen att det inte bara var av; det var spårlöst borta vilket innebar att det gått av för mycket länge sedan och med tiden ätits upp av kroppen. Jag tänkte tillbaka på alla tennisolyckor och inte minst motorcrossincidenten och kom till slut på att det var 1992 på Korfu som var ursprunget. Oktober 2005, drygt 13 år efter att jag slet av det främre korsbandet i höger knä, opererade jag således till slut mig; efter bara knappt tre månader lärde jag mig vågsurfa i Australien och efter ett år var jag hundraprocentig i knät, vilket alltså var bättre än innan, bättre än 1992-2005.

7 år senare slog fyllan till igen i augusti 2012. Denna gång i form av ett hopp upp på ett ostadigt bord, följt av ett glatt nacksving av en nyliberal MMA-entusiast (Fredrik Segerfeldt) som fick mitt andra ben, vänstern, att slängas in mot en vägg och knäckas i en obehaglig vinkel. Fyllan bedövade smärtan men när jag ställde mig upp föll jag förvånat ihop. Detta skedde flera gånger innan jag förstod att benet var obrukligt. Dagen efter och i ytterligare några veckor hoppades jag att det bara rörde sig om ett uttänjt yttre ledband, men efter tre månader började sanningen gå upp för mig - jag hade slitit av främre korsbandet i vänster knä. Jag väntade ytterligare 4 månader innan jag var helt säker på att mitt ACL var avslitet och uppsökte läkare som kunde konstatera skadan. Ytterligare några veckor senare fick vi reda på den exakta omfattningen av skadan via en magnetröntgenbild. Eftersom jag redan var fulltränad kunde jag ta första lediga operationstid och nu ligger jag här hemma och rehabbar för att komma tillbaka.

Idag var första dagen med riktiga övningar: hälsläp, magligg (bencurl), benspark, höftlyft, hällyft och benlyft. De sex övningarna ska göras två gånger per dag, 10 repetitioner per gång. Alla former av böjande i knäleden medför snabbt ca 8 i smärta och skulle lätt kunna tas till 9-10, men ingen vettig människa gör det senarefrivilligt - särskilt inte då det skulle göra mer skada än nytta. Förutom dessa 120 repetitioner med smärta per dag så är upplevelsen mycket mer behaglig än den var för snart 8 år sedan. Den dagliga konstantsmärtan är bara 1-2 och det är ytterst sällan jag hamnar på 8-9 genom att tappa balansen och råka anstränga vänster hamstring (som ju "skördades" för att tillverka det nya korsbandet).

Visst har jag mer och bättre värktabletter nu (morfinbaserade) - och förra gången kom maxsmärtan på dag 5-6 då jag slutade med värkisar - så jag ska inte ropa hej ännu, men så långt är det MYCKET bättre än förra gången.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Träna effektivt; minimalt för maximala resultat

Det här är en träningsblogg (men även finans, teknologi, futurism, filosofi och life hacking). Jag lyfter skivstänger varannan dag, inte alltid utan alkohol fortfarande rusande genom ådrorna. Efteråt dricker jag en liter mjölk. Inga dyra tillskott som ändå inte fungerar.

Jag kör få och enkla övningar, alltid med fria vikter. Jag tror på att träna mindre än alla andra, men smart, och på att njuta av all mat jag tycker om. Cardio är begränsad till 3-4h hundpromenad om dagen samt 15 minuter på löpbandet varannan dag.

Basen i min träning är något som liknar 5x5 i knäböj, marklyft och bänkpress, men jag kompletterar med lite fler och lättare i t.ex. militärpress, dips, rodd och chin-ups.

Mina stats: 44 år, 90kg, 183cm, 140kg bänkpress, 180kg (och 5x170), 155kg knäböj.

Utnyttja "Resurserna" här intill för inspiration. Själva bloggen nedan är annars bara en träningsdagbok samt lite filosoferande om hur man blir en bättre människa.

MOTTO 1: Aldrig kötta - Work smarter, not harder
MOTTO 2: Alltid vila - Träna kort och effektivt 1%, vila 99%
MOTTO 3: Cardio valfritt - Det behövs inte för deff, men en del gillar det. Hoppa över cardio och PW om du tycker att det är tråkigt.

TOO WEIRD TO LIVE, TOO RARE TO DIE