måndag 12 maj 2014

Upp till bevis idag i bänken

Utan pass i bänkpressen är det meningen att jag ska köra 3x3 på över 120 kg idag. Egentligen ska det vara exakt 121,125kg enligt mitt Russian Squat Routine-upplägg de här veckorna, men jag tror jag nöjer mig med 120kg plus viktstoppar så det blir kanske 120,25kg. Det blir tufft hursomhelst.

Jag har tagit det lugnt i helgen, lördagen var träningsfri, och jag har ätit mycket kött och kolhydratladdat (kanelbullar, glass, maränger, chokladsås, kokosbollar, godis, pasta) utan att dricka alkohol så jag borde ha perfekta förutsättningar. Däremot vägde jag endast 90,85kg i morse mot 92-92,5 kg senaste tiden. Vätskeobalans?

I helgen var det 70-årsfirande i Skåne så det hade kunnat sluta i fylleslag, men en dressinolycka (se story längst ned om du orkar) lade lite sordin på stämningen. Skrattet fastnar liksom i halsen om själva födelsedagsbarnet omkommer eller blir invalidiserat i en spektakulär seriekrock på tågräls.

Annars har jag lagt till JavaScript (16%) i mitt kodlärande på Codecademy vid sidan av Python (23%) och fortsatt med franska (nivå 9) och portugisiska (nivå 4) på DuoLingo samt förstås kollat lite Kelly Starrett. Igår låg jag förresten i 45 minuter och mosade mig själv (axlar, pecs, bak, rygg) på en tennisboll Starrett-style framför senaste avsnittet av Cosmos på NatGeo. Jag har tappat matematiklektionerna på Khan Academy på sistone men jag kommer snart tillbaka där också.



Det framkommer faktiskt tydligt ny lärdom om universum och jordens historia varje år. Det känns t.o.m. som att lärdomen ökar i exponentiell takt trots att jag för bara tio år sedan upplevde att det mesta var känt och att det bara var obskyra, ointressanta detaljer som uppdaterades och egentligen inte gick att förstå eller ta till sig.


Dressinolyckan:

15 glada 70-årsfirare (Rolf hade fyllt 70 två dagar tidigare) gav sig ut på 6 dressiner. Första kilometern tog alla det lugnt och försiktigt, men snart ökades hastigheten (till ca 10 m/s?) och vi experimenterade bl.a. med att hålla ihop två ekipage, att kliva omkring på plattformarna för att fotografera och filma. I första vagnen satt min pappa, Rolf, 70 och min systerdotter Nina, 6. I andra vagnen satt min halvsyster Linn, 23, och hennes mamma Margarita, 56 samt min lillebror Loves son Gustav (6) tror jag.

I en nedförsbacke knuffade Linn och Margarita in i Rolfs och Ninas långsammare dressin varvid den lyfte lite, spårade ur och tvärstannade. Rolf for över styret, slog i vänster axel, gjorde sannolikt en kullerbytta och stannade på höger ansiktshalva mitt mellan spåren med benen i en ofördelaktig vinkel och med dressinen ovanpå. Nina hade kastats snett framåt och landat i buskaget vid sidan av rälsen. Margarita slog i toppen på huvudet och Linn slog i lite här och var mot framförvarande dressin, marken och eftervarande dressiner som kraschade in i det stillastående skrotet.

Tredje ekipaget, med min lillebror Love tror jag, hans tjej Linda 40 och hennes barn Lukas, ca 11, krockade in i de två framförfarande, ihoptrasslade och stillastående dressinerna som nu låg delvis ovanpå Rolf (som var medvetslös) och innehöll en blandning av förvridna metalldelar och fastkilade personer. Love ådrog sig två smärre lårkakor (mot styret?) och kommenterade även dagen efter vissa nacksmärtor. Min dressin tvärstoppade i skrothögen, rakt mot en orörlig Lukas, med huvudet fixerat rakt mot mig av en metallram, och vars i panik uppspärrade ögon var det sista jag fick inpräntat på näthinnan. Han hade fått ett slag i huvudet och haltade lite efter olyckan men blev konstigt nog inte värre skadad än så. Jag trodde annars i en halv sekund att jag skulle krossa skallen på honom med 70kg dressin och 150kg mig och Patricia rakt in i huvudet på honom där han satt med armarna fast i skrothögen.

I fjärde vagnen satt jag och Patricia. När vi kom ur kurvan med hög hastighet hade vi ganska nyligen (halv minut kanske) lämnat vagn 5 och 6 ca 50-100m bakom oss, efter en session då vi kopplade ihop oss, filmade och jag allmänt goofade omkring. Om vi fortfarande hade suttit ihop med femte vagnen, eller sista vagnen hade varit närmare hade ännu fler blivit skadade och de som redan var skadade hade fått det ännu värre. I vagn fem satt min storasysters kille Martin (49, läkare, allmänmedicinspecialist) och deras 10-åriga dotter Sara. I sista vagnen åkte Kim (44, också allmänmedicinspecialist), andra tvillingdottern Emma, 6 och minsta dottern Liv, 2. De två läkarna klarade sig således helt oskadda.

Två sekunder innan kraschen satt jag på passagerarbänken och njöt av omgivningen, pillade med kameran efter filmningen och hade precis till vänster när vi kom ur kurvan fått syn på en flock får med massa lammungar. ”Djur!”, tänkte jag som inbiten stadsbo. Jag sa ”Kolla!” (lammen) ungefär samtidigt som Patricia sa ”TITTA!” eller något liknande samtidigt som hon ställde sig på bromsen. Vi hade då 10-15 meter kvar till skrothögen, under vilken Rolf låg medvetslös underst. Patricia försökte bromsa i den dryga sekund det tog oss att nå fram till olycksplatsen, men de klena bromsarna tog nästan inte alls på den korta tiden. Jag hann nätt och jämnt vända uppmärksamheten från fåren och fram mot paniken innan vi var mitt i den. Jag upplevde att jag var en meter från högen när jag vände blicken framåt. Patricia tror att jag skrek ”Hoppa!” och vi båda slängde oss av åt varsitt håll i sista bråkdelen av en sekund, vilket åtminstone halverade den effektiva massan som träffade Rolf, Margarita, Linn, Gustav, Love, Linda och Lukas som redan satt fastklämda. Nina var utom fara eftersom hon låg längst fram och på marken vid sidan av spåret. Rolf däremot låg underst. Jag hann inte helt undan, men kanske halva min massa var i spel någonstans i området kring Lukas huvud. Jag fick emellertid inte så mycket som ett skrubbsår eller minsta blåmärke så jag måste ha lyckats trycka undan mig från skrotet och tagit eventuell stöt med skosulorna. Patricia brände handleden på ett gäng brännässlor men slog sig ingenstans. Vid riktigt noga kontroll två dagar senare lyckades hon dock hitta ett litet blåmärke på benet som nog är från krocken.

När jag reste mig var kaoset fullständigt. Någon skrek och wailade oartikulerat i vad jag uppfattade som chock och panik. Det passade bra in i och påverkade sannolikt även att jag noterade att Rolf såg ut att ligga död mellan rälsen med ett halvt ton dressiner och människor ovanpå benen. ”He’s a goner”, hann jag tänka. Jag vände mig om för att stoppa bakomvarande och när det stod klart att de skulle hinna stanna vände jag uppmärksamheten mot Rolf som låg helt stilla med ena ansiktshalvan i backen mellan plankorna som går på tvärs under rälsen. Jag och Patricia lyfte bort dressinerna medan Linn försökte dra fram Rolf ur bråten. Martin tog sig snart fram till Rolf som då hade börjat frusta okontrollerat och lät  som en häst. Han levde i alla fall, men var fortfarande okontaktbar och medvetslös och ena benet såg ut att vara bortom all räddning (men jag tittade inte så noga). ”Han lever men benet är förlorat och kanske blir han en grönsak”, tänkte jag.

Min första tanke var att det här borde fotograferas, att om det var jag skulle jag vilja ha det dokumenterat, men samtidigt tänkte jag att någon borde ringa 112 samt kolla om det kom andra dressiner efter oss eller som mötande. Jag ringde 112 och mötte förstås en röst som undrade var vi var, varvid jag lämnade över telefonen till Patricia som snart fick lämna den vidare till Martin eftersom 112-personen hade svårt att förstå situationen och heller inte verkade kunna ta reda på var vi var utifrån vår beskrivning. Uppenbarligen hade hon inte tillgång till Eniro, Google maps, mobilsök eller GPS. Jag vandrade uppåt rälsen, längs kurvan för att hålla utkik efter bakomvarande dressiner. Därmed blev min telefon och kamera upptagen, men jag hoppades att någon annan skulle ta foton av kaoset. Tyvärr blev det inte så eftersom alla fokuserade på skademinimering och tröstande.

Efter några minuter var rälsen rensad med undantag för Rolf. Han hade dock vaknat och även om han var lite virrig och repetitiv så var han vid medvetande. Vi vågade ändå inte ställa honom upp eller flytta honom från spåret. En halvtimme senare var han fortfarande illamående men så klar och uppenbarligen med armar och ben intakta att vi vågade låta honom ställa sig upp, dock assisterad av tre personer, bl.a. mig, för att han t.ex. inte skulle bli yr och falla på rälsen. Det vore ju synd om han skulle spräcka skallen av att ramla omkull efter att ha klarat en krasch med fyra dressiner och 10 personer.

Martin hade under tiden avslutat samtalet med en ny person på larmtjänst som insisterade på att de måste skicka ambulans. Martin sa att de aldrig skulle komma fram ändå och att det skulle gå fortare för oss att frakta Rolf tillbaka på dressinerna. Jag är läkare… I LUND… Jag tar på mitt ansvar att vi kan ta hand om det här själva och att det går fortare för oss att ta den skadade i säkerhet”.

Istället för att vända tillbaka valde vi emellertid att fortsätta framåt en kilometer för att hitta en rastplats där vi kunde fika som planerat. Barnen hade slutat gråta, Rolf gick för egen maskin och vi moffade i oss bullar och kaffe medan vi försökte pussla ihop vad som egentligen hade hänt och hur skadade folk egentligen var. Där och då var det värsta förstås Rolfs halvlånga medvetslöshet och skrubbsår/blåmärke i ansiktet, Margaritas smäll på toppen av huvudet, Linns allmänna smärtor på flera ställen av kroppen, bl.a. ben, rygg, huvud och armar, Gustav och Lukas huvudbulor, Nina hade nog också en bula, Lukas haltade lite och Love hade slagit i låren (undersidan av styret?). Linda hade skavt fingrarna och blödde en del. Senare under kvällen och nästa morgon visade det sig att Linda hade de värsta långtidsskadorna i form av kraftiga fotsmärtor som gjorde att hon inte kunde stödja på ena foten. Jag och Patricia var som sagt helt oskadda, liksom alla bakom oss (Martin, Kim, Sara, Liv, Emma).

Rolf var mest intresserad av att alla barn hade klarat sig, och ville hjälpa till att trösta dem, samt nyfiken på om någon hade tagit åtminstone ett foto på honom när han låg medvetslös under dressintåget och förstås ganska besviken att ingen hade lyckats med det trots alla mobilkameror som sannolikt fanns med i sällskapet. Jag grämde mig över att jag för en gångs skull lät förnuftet styra över instagraminstinkten och därför lyfte undan dressiner och ringde 112 direkt istället och därmed satte min kamera ur spel. Å andra sidan, om han eller någon annan hade varit allvarligt skadad hade det verkat riktigt okänsligt.

2 kommentarer:

  1. Javascript, coolt! Samma som jag jobbar i för det mesta.

    Tur att det gick bra på rälsen där!

    Vad är fascinationen med Skåne btw?

    SvaraRadera
  2. Skåne: inget särskilt, men det vore omväxling från Stockholm och ändå fortfarande en tillräckligt stor stad för att erbjuda den moderna civilisationens bekvämligheter och förströelser

    Sen skadar inte klimatet med längre vårar och höstar även om det ofta blåser för mycket

    Närheten till både Köpenhamn, Europa och inte minst Kastrup som leder till världen är också plus

    SvaraRadera

Träna effektivt; minimalt för maximala resultat

Det här är en träningsblogg (men även finans, teknologi, futurism, filosofi och life hacking). Jag lyfter skivstänger varannan dag, inte alltid utan alkohol fortfarande rusande genom ådrorna. Efteråt dricker jag en liter mjölk. Inga dyra tillskott som ändå inte fungerar.

Jag kör få och enkla övningar, alltid med fria vikter. Jag tror på att träna mindre än alla andra, men smart, och på att njuta av all mat jag tycker om. Cardio är begränsad till 3-4h hundpromenad om dagen samt 15 minuter på löpbandet varannan dag.

Basen i min träning är något som liknar 5x5 i knäböj, marklyft och bänkpress, men jag kompletterar med lite fler och lättare i t.ex. militärpress, dips, rodd och chin-ups.

Mina stats: 44 år, 90kg, 183cm, 140kg bänkpress, 180kg (och 5x170), 155kg knäböj.

Utnyttja "Resurserna" här intill för inspiration. Själva bloggen nedan är annars bara en träningsdagbok samt lite filosoferande om hur man blir en bättre människa.

MOTTO 1: Aldrig kötta - Work smarter, not harder
MOTTO 2: Alltid vila - Träna kort och effektivt 1%, vila 99%
MOTTO 3: Cardio valfritt - Det behövs inte för deff, men en del gillar det. Hoppa över cardio och PW om du tycker att det är tråkigt.

TOO WEIRD TO LIVE, TOO RARE TO DIE