lördag 7 juni 2014

Från vardag till eufori till misär till glädje och stolthet och sedan vardagslycka

Jag vaknade på ett golv i en mycket ostädad lägenhet i Uppsalas ytterkanter. Klockan var 08:15 och mitt reservlarm attackerade mina öron där jag låg på golvet. Jag stängde av oljudet och försökte somna om - ett vågat försök givet situationen; inte minst det hårda golvet. Två timmar senare öppnade jag förvånat ögonen och insåg att jag faktiskt hade sovit en stund. Jag måste fortfarande ha varit så berusad att jag inte var bakfull ännu. Skönt. Jag letade rätt på min kavaj som låg som en del av en klädhög på golvet. Resten av kläderna hade jag sovit i. Jag konstaterade att det sov en 4-5 andra personer i den lilla lägenheten (en etta?), men ingen av dem visade några livstecken så jag smög ut utan att väcka någon.

Jag hade några procent batteri kvar och kunde som tur var använda GPS för att hitta till tågstationen, men snart dog telefonen.

Jag missade första chansen att åka till Stockholm med bara en minut, men nästa tåg gick baraen halvtimme senare. Lillsyrrans sköterskeexamen hade tydligen blivit lite blötare än planerat och nu var det dags att betala priset. Trodde jag. För visst var fredagen snurrig, yr och präglad av den trötthet som ofta ackompagnerar en bra bakfylla, men jag mådde inte illa, hade inga problem med aptiten och var alert och kunde njuta av "Edge of Tomorrow" med Tom Cruise (en bra sci-fi-film med tidsresetema inspirerad av 'Måndag-hela-veckan' aka 'Groundhog Day').

Nej, priset betalades idag, ett dygn för sent. Jag anade inga oråd när jag klev upp och kände inte heller något särskilt när jag till slut åt frukost halv två - efter flera timmar i solen på takterrassen. Första signalen kom inte ens på löpbandet. Tvärtom sprang jag spontant på 18 km/h sista minuten under uppvärmningen och kände mig oväntat stark, kanske pga godiset till filmen igår...

Det var först när jag lade på 100kg för sista uppvärmningssetet i bänkpressen som jag kände att nervsystemet inte riktigt svarade. Och efter mina fem 6:or på 105kg var jag ganska darrig, även i benen. Jag kände mig också lite småstel efter natten på golvet i Uppsala. Jag funderade på att hoppa över marklyft, men som alltid har jag då en inre röst som säger att man alltid kan försöka. Dessutom brukar Johan Renström (och Gunde Svan) också sitta på mina axlar och säga att det är bra att träna under icke-optimala förhållanden - det bygger karaktär, men även konkret styrka.

Jag började med en tia på 20kg och blev så snurrig och illamående att jag var tvungen att sätta mig. Den efterföljande tian på 50kg var inte heller rolig och då tänkte jag att det är ett under om jag klarar mig från att spy eller köra på mer än 100kg. När jag la på 130kg för en trea var det dock oväntat lätt att dra upp stången. Även om jag flåsade och rummet snurrade och benen knappt kändes som om de bar mig mellan seten, utan vikt, så var jag faktiskt stark. Jag påminde mig själv om att jag ju med lätthet värmde upp på 18 km/h på löpbandet så kanske var jag helt enkelt starkare idag, rent muskulärt, än annars, även om jag hade annat emot mig.

Jag laddade stången med 150kg - och trots att jag inte filmade och trots att jag var nästan ensam i lokalen så såg jag till att lägga på vikterna strategiskt. Det betyder att om man har 20kg-vikter innerst så vänder man dem så att viktangivelsen vetter inåt så man kan läsa att det är just 20kg och t.ex. inte kan misstas för 15kg-vikter. om det är 15kg-vikter gör man förstås tvärtom så de skulle kunna vara 20kg-vikter. De yttersta vikterna gör man på samma sätt med, dvs hög siffra synlig (utåt) och låg siffra dold (inåt).

Nu var jag rädd, illamående, hade darriga ben och ville mest lägga mig i fosterställning, men Hjärnfysiks Johan Renström hetsade för min inre syn ("testa!", "lite gift stärker", "öva på att träna trött; öka adenosintoleransen"). Första lyftet var segt, men andra kom upp i en bättre bana och snart hade jag gjort fem lyft i första set. HA! Nästan euforisk och nöjd med dagen, men sjukligt andfådd, kunde jag vila ett par minuter innan nästa set. Jag vilade 2-3 minuter mellan varje set och fortsatte att sätta femmor med totalt stopp i botten med någon sekund mellan varje rep. Även om jag är bakis håller jag hårt på att mina lyft är rena döda lyft från stilla vikt och oböjd stång utan anspänning. Jag gör det för att det är jobbigt, inte för att det är lätt.

Inför sista setet var det värst hittills. Jag vilade i tre minuter men flåsade fortfarande tungt och högt och blödde från båda benen. Händerna var dock fräscha och greppet starkt, vilket var särskilt förvånande en sån här dag, men en glad överraskning mitt i all misär. Nu kändes det verkligen som om jag knappt kunde stå vid stången; benen bar mig inte och jag orkade knappt slå mig själv på låren och gluteus för att tagga till. Ändå gjorde jag även femte femman utan problem och hade mer kvar att ge om jag hade velat i det setet. Däremot hade jag tömt kroppen inför bicepscurlsen och gjorde bara ett oinspirerat pass med få och lätta stångcurls (dock strikta och utan att släppa anspänningen någon gång under ett set; även kort vila så jag fick faktiskt ganska bra tryck) innan jag släpade mig till omklädningsrummet, duschen och en kort men het bastu med 10 skopor vatten på aggregatet.








Löpband 6 minuter: 10-18 km/h
Bänkpress: 20x20, 40x10, 60x8, 80x5, 100x3, 105x6,6,6,6,6
Marklyft: 20x10, 50x10, 90x5, 130x3, 150x5,5,5,5,5
Biceps (skivstång): 20x20, 30x8,6,6,6,6

Bastu: 5 minuter

På vägen hem konstaterade jag att det här var en av mina större mentala segrar och kämpainsatser på ett gym. Dessutom gjorde jag 5x5x150 i mark, vilket var vad jag skadade mig i senast för en knapp månad sedan. Den gången skrev jag att extrem nöjdhet och eufori så snabbt kunde förbytas i misslyckande. Idag var det tvärtom.

Jag tänkte också på hur fantastiskt det är med alkohol som kan lyfta en ur vardagslunken till euforiska höjder för att sedan trycka ner en i illamående och misär dagen (dagarna) efter, men sedan också ger en möjligheten att resa sig ur askan och känna hur skönt det är bara att ta sig tillbaka till normal vardagsfräschör igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Träna effektivt; minimalt för maximala resultat

Det här är en träningsblogg (men även finans, teknologi, futurism, filosofi och life hacking). Jag lyfter skivstänger varannan dag, inte alltid utan alkohol fortfarande rusande genom ådrorna. Efteråt dricker jag en liter mjölk. Inga dyra tillskott som ändå inte fungerar.

Jag kör få och enkla övningar, alltid med fria vikter. Jag tror på att träna mindre än alla andra, men smart, och på att njuta av all mat jag tycker om. Cardio är begränsad till 3-4h hundpromenad om dagen samt 15 minuter på löpbandet varannan dag.

Basen i min träning är något som liknar 5x5 i knäböj, marklyft och bänkpress, men jag kompletterar med lite fler och lättare i t.ex. militärpress, dips, rodd och chin-ups.

Mina stats: 44 år, 90kg, 183cm, 140kg bänkpress, 180kg (och 5x170), 155kg knäböj.

Utnyttja "Resurserna" här intill för inspiration. Själva bloggen nedan är annars bara en träningsdagbok samt lite filosoferande om hur man blir en bättre människa.

MOTTO 1: Aldrig kötta - Work smarter, not harder
MOTTO 2: Alltid vila - Träna kort och effektivt 1%, vila 99%
MOTTO 3: Cardio valfritt - Det behövs inte för deff, men en del gillar det. Hoppa över cardio och PW om du tycker att det är tråkigt.

TOO WEIRD TO LIVE, TOO RARE TO DIE