fredag 14 november 2014

Orkar du springa 20 sekunder till på 20 km/h. Hur länge är 50 000 år?

Löpbandet står på 20 km/h och du kämpar för att hålla jämna steg. Du vacklar lite i sidled ibland, men benen och corestyrkan är inte det stora problemet. Du andas på max och hjärtat slår i 190. Bara 20 sekunder kvar, tänker du. Efter en stund tittar du på klockan igen. Vaf...!, 18 sekunder kvar.!

Tiden kryper fram under maxansträngning. Tiden är inte direkt någon vän vid långlöpning heller - om jag ska springa en mil på ett löpband måste jag hitta olika sätt att lura mig själv genom att tänka på annat, räkna långsammare än sekunder tyst för mig själv, lyssna på minst två hela låtar och försöka underskatta tiden det tar innan jag får titta på klockan igen.

Det sjuka med tiden är att den går extremt långsamt under tristess också, men rusar förbi när man har riktigt kul. Som tur är är minnet av upplevelserna nästan diametralt motsatta, så roliga, nya, intensiva händelser gör att passerad tid upplevs som meningsfull och välutnyttjad, medan monotoni och tristess i efterhand gör att man knappt minns någonting - de åren verkade bara flyga förbi (något vissa 50-, 60-, 70-, osv-åringar noterar för sent och tror är en naturlag förknippad med själva ålderdomen).

Tid är antagligen knepigt, dels för att den inte finns, mer än som en slags räkneverk för händelser och rörelser, t.ex. att en atom sönderfaller, dels för att människan inte har evolverat för att förstå tiden mer än i ett mycket begränsat intervall av ungefär 1/100 sekund till möjligen 100 år. I praktiken rör sig det intuitivt fattbara intervallet, utan större ansträngning, om 1 sekund - 1 år.

Vi hinner uträtta en beräkning eller göra en medveten rörelse eller reagera på extern stimuli på en sekund, och vi förstår ett helt års skiftande årstider, kan föreställa oss slutet på en graviditet, kan planera och genomföra planen konsekvent under ett helt år.

Problemet är att universum jobbar med tidsrymder så små som 10^(-42) sekunder och så stora som 10^(10) år.


Dinosaurer ger perspektiv

Personligen gillar jag dinosaurer och det perspektiv de kan ge på tillvaron. De sista försvann för 65 miljoner år sedan, vilket å ena sidan låter som "jättelänge" sedan och å andra sidan bara är, avrundat, 1/100 av jordens ålder.

Dinosaurer är roliga på många sätt. T.ex. är de helt orimliga sett med våra ögon. De är för stora och konstiga helt enkelt. Nu är ju ödlor och fåglar inte större än strutsar och krokodiler, men då var de nästan som blåvalar på land. Tänk bara; 27 meter långa eller 60 ton tunga långhalsar.

Framför allt är emellertid perspektivet de kan ge på oss själva spännande.

Dinosaurerna kom från nästan ingenstans efter den stora utrotningen, för 252,5 miljoner år sedan, och tog över jorden på "bara" några tiotals miljoner år. (lite mer i detalj dök de första små reptilerna upp för 300m år sedan, och en sorts särskilt tuffa meterstora dinos överlevde faktiskt utrotningen).

Det centrala i den här historien är egentligen vad den säger om hur lång tid 10-30 miljoner år faktiskt är - då den fantastiska värld av dinosaurer vi ganska nyligen upptäckt kom från nästan ingenting och sedan dominerade världen fullständigt. Eftersom "25 miljoner" går att skriva så kort och bara är en halv procent av jordens ålder, är det lätt att tro att det är "lite", men det är så ofattbart länge att dinosaurer kan komma från ingenstans och ta över en hel värld, trots att utvecklingen berodde på att några molekyler av flera miljarder i DNA slumpmässigt bytt plats ibland.

Man kan säga att det var plateosaurerna som dök upp för 225m år sedan som utgjorde starten på skräcködlornas världsherravälde som alltså tog slut 160 miljoner år senare. Du kan ju försöka jämföra det med människans tusendel så långa existens varav vi bara satt något större avtryck en tiondel av tiden. Så sent som för 65 000 år sedan fanns det t.ex. bara ungefär tvåtusen människor totalt på jorden. Tack vare att de utvecklade grammatik och detaljerad kommunikationsförmåga kunde de överleva, migrera och till skapa jordbruket för sisådär 10 000 år sedan. Resten är som man brukar säga, historia.

Som kuriosa existerade den berömda T-Rex bara i 2-3 miljoner år (mellan 68-66m BC. Den är bara en liten parentes i historien som dinosaurerna själva knappt minns: "T-Rex,... T-Rex,... nä, ringer ingen klocka", är den typiska reaktionen när man tar upp ämnet på ett dinococktailparty. Som jämförelse sprang det runt stegosaurer 10x så länge som T-Rex. Ändå kliar sig en T-Rex eftertänksamt i huvudet* när man nämner stegos..., eftersom stegosarna dog ut mer än 68 miljoner år innan T-Rex blev till (*endast bildligt, eftersom de små neurosedynarmarna inte räckte till att klia någonstans öht). Det var alltså längre i tid mellan de sista stegosarna och de första T-Rex än det är mellan de sista T-Rex och oss.


Så här kan man göra för att förstå stora tal: ta ett i taget

Vi kan som sagt inte förstå stora tal och långa tidsrymder. Det blir liksom bara en siffra på ett papper, och 65 är inte så annorlunda än t.ex. 3, men i verkligheten är det helt olika storleksordningar.

Tänk tillbaka 10 år och hur ditt liv såg ut. Öka det till det dubbla, 20 år sedan. Hade du samma vänner, bodde i samma hus, hade samma husdjur, samma jobb? Fundera sedan på hur dina omgivningar såg ut för 100 år sedan. Eller 200 år sedan. Varje hundratal år bakåt i tiden innebär ett ofattbart annorlunda liv. För bara 1000 år sedan var vi vikingar och hade "nyss" (några hundra år tidigare) uppfunnit den första effektiva havssjöfarten.

Det går nästan inte att ta in skillnaden mellan 1 000 år sedan och 10 000 år sedan. Om man tar det tusen år i taget blir det tydligare: 2000 år sedan (romarriket och Kristus), 3000 år sedan, 4000 år sedan (pyramider), 5000 år sedan (skriftspråk), 6000 år sedan, 7000 år sedan (den äldsta byggnaden), 8000 år sedan, 9000 år sedan, 10 000 år sedan (jordbruk, fasta boplatser). Samtidigt missar man lätt mentalt att varje tusental i sin tur består av tio hundratal och dessa i sin tur av tio tiotal vilka de senare för den som levde dem vart och ett var var en tredjedel av hela deras liv.

På 10 000 år gick människan alltså från att vara nomader, jägare, samlare till att bli någotsånär civiliserade och bofasta tack vare upptäckten av jordbruk som kunde ge en stabil näringskälla för flera hundra personer. Det är i sig en ofattbar tidsrymd och kvalitativ skillnad i det mänskliga tillståndet.

För att få ett begrepp om hur mycket ytterligare 50 000 år är, dvs innan vi tar språnget till 100 000 år, så räknar man med att människan var i stort sett utrotad för ca 65 000 år sedan. Då fanns det så lite som 2000 individer och tillsammans är alla nu levande människors förfäder - och förstås alla som har levat däremellan. Då hade vi inte ens ett språk som skiljde sig från andra primaters (men de få som fanns tvingades utveckla ett för att överleva).


För 5000 år sedan uppfanns skriftspråket, för 10k år sedan jordbruket, för 65k år sedan fanns vi inte

Om man vill kan man uttrycka det som att människan inte fanns för 65 000 år sedan, och på 50 000 år gjordes en central upptäckt, jordbruket, som tillät nästa fundamentala språng i historien till bosättningar och civilisation.

Tillbaka till dinosaurerna, som alltså dog ut för 1000x så lång tid sedan som den punkt då människan egentligen inte fanns. När dinosaurerna dog lämnade de plats för små näbbmusliknande föregångare till halvaporna. Om inte mina kära dinosar hade utrotats skulle primaterna antagligen aldrig haft en chans att utvecklas till människor (eller så hade de tvärtom till slut utvecklats till mycket bättre supermänniskor, vem vet).

Det fascinerande är att små slumpmässiga mutationer, minimala förändringar av enstaka baspar av 4 miljarder stycken i DNA, molekylära misstag i stjärnstoffet som drev hit från supernovorna som skapade atomerna för 10 miljarder år sedan, förändringar som oftast var skadliga eller dödliga, och naturligt urval över "bara" 65 miljoner år gjorde att tidiga lemurer och spökdjur kunde bli farfarfar...föräldrar till neanderthalare (350-25k BC) som hade medvetande och fantasi nog att begrava sina döda.

Du och jag härstammar emellertid inte från neanderthalarna utan från homo sapiens vars ursprung brukar anges till ungefär 275k BC och fanns parallellt med neanderthalarna (inklusive hade lite utomartligt sex - jag själv tillhör de som bär på lite mer neanderthal-DNA än genomsnittet).

Det är uppenbart att min riktiga farfar knappast kunde vara en näbbmus eller lemur. Inte generationen innan dess heller. inte ens Jesus kunde på något rimligt sätt ha varit en mus. Det är t.o.m. möjligt för det mänskliga sinnet att göra motsvarande tankeexeperiment över de 3-4000 generationer som gått sedan de 2000 rädda och frusna homo sapiens som kurade ihop sig någonstans i Afrika för 65 000 år sedan. Hur skulle någon av dem kunna ha varit en apa, eller ens en förapa, halvapa?

Ändå hade inte ens de första målningarna gjorts lika långt tidigare (130k BC) - och ytterligare lika långt tidigare (260k BC) kanske de första rituella begravningarna utfördes (av neanderthalare). Innan dess blir det successivt grumligare, men framför allt förstår man vilka oerhörda tidsrymder det handlar om när ens faktiska förfader, ja helt konkret i ditt eget släktträd, var en lemur eller en fisk eller en encellig organism (fast då får vi gå tillbaka nästan 4 miljarder år).

Om vi var människor redan för 100 000 år sedan (konst, begravningar) och inte gjorde några större framsteg mellan -100k och -10k, så förstår man kanske hur lång tid 10 miljoner år är om man betänker att den första tvåbenta primaten såg dagens ljus då. Eller hur lång tid 100 miljoner år med tanke på att det var under dinosaurernas storhetstid, men varken de välbekanta T-Rex (kom till 32 miljoner år senare) eller stegosaurer (dog ut 40 miljoner år tidigare) existerade och ingenting som liknade apor fanns överhuvudtaget.


Fullständigt orimlig bild på stegosauren Ivan Lendl och T-Rex Djokovich
Det var ett glapp på minst 70 miljoner år mellan T-Rex och stegosaurer


Det är lätt hänt att göra misstaget att tycka att 10 miljoner, 100 miljoner och 10 miljarder år sedan (då våra atomer skapades) alla bara är "jättelänge" sedan. Tricket för att få tillbaka perspektivet är att inse att 10 år var lika länge då som 10 år är idag. Det är jättelänge med 10 år och har alltid varit det. För din förfader, primaten som levde för 10 miljoner år sedan, som kanske bara hade en livslängd på 10 år var 10 år helt enkelt allt han hade.


Att rulla ut en människas DNA, baspar för baspar, ett par per sekund, skulle ta 1 000 000 gånger så länge som universums ålder

Framför allt tycker jag att man får ett visst grepp om hur länge sedan det är, om man funderar på vem som hade sex med vem, i en lång kedja av förhållanden för att medföra så stora förändringar och variation att alla olika arter kunde bli till från samma urhistoriska mamma och pappa.

Det riktigt konstiga är att om man rullar ut det mänskliga genomet (DNA-molekylen i en enda cell) i takten ett baspar i sekunden så tar det 100 år att bli klar och man kommer bara två meter. Att rulla ut DNA från alla celler i en vuxen människa skulle ta tiotusen miljoner miljoner år, eller en miljon gånger så länge som universum funnits. WTF?! Nu förstår jag ingenting igen i alla fall.

Ändå har slumpvisa förändringar av dessa baspar gett upphov till alla arter som någonsin har funnits på jorden. Hur har de hunnit på den i sammanhanget korta tiden? Jo, allt har skett parallellt. Cellerna jobbar parallellt med varandra och ska inte rullas ut öht. Vidare kopieras DNA i mycket snabbare hastighet än ett baspar i sekunden. Alla tre miljarder basparen kopieras på minuter, inte 100 år. De jobbar helt enkelt med så korta tidsrymder att vi inte kan förstå hur snabba de är. En mygga slår med vingarna 500 gånger i sekunden, men cellerna kopierar baspar i en takt som gör att de hinner med 20 000 stycken medan myggan slår ett enda vingslag.

Problemet med tidsperspektiv finns som sagt även i det lilla; på löpbandet eller bland vikterna. Hur länge är länge, hur många är många, hur snabbt kan jag räkna med att få bra kondition, stora muskler. Hur länge ska jag köra på samma träningsprogram, hur kort periodisering är smart variation och hur kort är bara kontraproduktivt hattande?

Som tur är förstår vi intuitivt ungefär vad som är länge och vad som är kort när det handlar om vår kropp. Vi kan skapa en människa på 9 månader, vi blir jättehungriga om vi inte äter på en månad. Dessutom kan vetenskapen tala om för oss att alla celler nybildas och byts ut på några månader.

Enkel, jordnära erfarenhet säger också hur länge träningsvärk håller i sig och ungefär hur många veckor det tar emot att dra igång nya rutiner. När det inte längre är jobbigt och när man surfat på rutinen kanske lika länge till är det dags att variera sig lite. När en hel årscykel har gått kan det vara dags att variera sig ganska mycket. Och tio år är antagligen vad som öht är maximal överblickbar tid. Är du inte inne på rätt spår då har du nog bara en gång till på dig att göra rätt, om det inte redan är försent.

Alltså: ha ett övergripande program i 12 månader (som en CD, ett album), men periodisera träningen inom de 12 månaderna i t.ex. tremånadersintervall (olika låtar, men som hänger ihop). Inom dessa ska du nog ändå variera reptempo, repintervall och vikter ungefär som melodin kring refrängen och bastakten i en och samma låt.

1 kommentar:

  1. Roligt att läsa en tänkande människas tankar.

    SvaraRadera

Träna effektivt; minimalt för maximala resultat

Det här är en träningsblogg (men även finans, teknologi, futurism, filosofi och life hacking). Jag lyfter skivstänger varannan dag, inte alltid utan alkohol fortfarande rusande genom ådrorna. Efteråt dricker jag en liter mjölk. Inga dyra tillskott som ändå inte fungerar.

Jag kör få och enkla övningar, alltid med fria vikter. Jag tror på att träna mindre än alla andra, men smart, och på att njuta av all mat jag tycker om. Cardio är begränsad till 3-4h hundpromenad om dagen samt 15 minuter på löpbandet varannan dag.

Basen i min träning är något som liknar 5x5 i knäböj, marklyft och bänkpress, men jag kompletterar med lite fler och lättare i t.ex. militärpress, dips, rodd och chin-ups.

Mina stats: 44 år, 90kg, 183cm, 140kg bänkpress, 180kg (och 5x170), 155kg knäböj.

Utnyttja "Resurserna" här intill för inspiration. Själva bloggen nedan är annars bara en träningsdagbok samt lite filosoferande om hur man blir en bättre människa.

MOTTO 1: Aldrig kötta - Work smarter, not harder
MOTTO 2: Alltid vila - Träna kort och effektivt 1%, vila 99%
MOTTO 3: Cardio valfritt - Det behövs inte för deff, men en del gillar det. Hoppa över cardio och PW om du tycker att det är tråkigt.

TOO WEIRD TO LIVE, TOO RARE TO DIE